Litteratur
Biobibliografi
«Nobelpriset i litteratur år 2023 tilldelas den norska författaren Jon Fosse, för hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara.»
Teikning: Svenska Akademien
Jon Fosse föddes 1959 i Haugesund på norska västkusten. Hans författarskap på nynorska i olika genrer är synnerligen omfattande och består av ett fyrtiotal pjäser och en lång rad romaner, diktsamlingar, essäer, barnböcker och översättningar.
Han är en av samtidens mest spelade dramatiker men har alltmer blivit uppmärksammad för sin prosa. Han debuterade som romanförfattare 1983 med den lika såriga som upproriska självmordsboken Raudt, svart, som på många sätt satte tonen för författarskapet.
Fosses stora europeiska genombrott som dramatiker kom 1999 med Claude Régys uppsättning i Paris av hans mycket spelade pjäs Nokon kjem til å komme (1996; Någon kommer att komma, 1998). Redan i detta stycke om tvåsamhetens klaustrofobi framträder Fosses egenart, hans reduktion av språk och handling som låter de enklaste, vardagliga fraser uttrycka de starkaste känslor av vanmakt och osäkerhet. Det är genom denna konst att ge ord åt människans grundläggande oro som han har blivit en förnyare av det samtida dramat.
I likhet med sin store föregångare i nynorsk litteratur, Tarjei Vesaas, lyckas Fosse förena en lokal anknytning såväl språkligt som geografiskt med modernismens litterära förnyelse. Han har pekat på Samuel Beckett, Thomas Bernhard och Georg Trakl som några av sina valfrändskaper. Han delar utan tvivel dessa föregångares svartsyn, men hans egen gnostiska vision av tillvaron leder honom inte in i nihilistiskt världsförakt. Det finns en djup värme och naiv blottställdhet i hans avskalade bilder av mänsklig erfarenhet.
I sin andra roman Stengd gitar från 1985 (Stängd gitarr, 1988) bjuds läsaren på en gastkramande variation över trångmålets grundsituation. En ung mor slänger soporna i trappuppgångens nedkast och låser sig ute, alltmedan hennes spädbarn ligger kvar på andra sidan den låsta dörren. Här befinner vi oss verkligen «framför lagen», som hos Kafka, men skillnaden mellan författarna är ändå tydlig. Hos Fosse är situationerna högst vardagliga, och vi kan alla känna igen dem från våra liv. I romanen är stilen lika hårt reducerad som i första boken, ner till det som skulle döpas till «Fosses minimalism».
Samtidigt finns där en nervighet och ett starkt drag av ambivalens som snart skulle återkomma i dramatiken. Där kunde han uttrycka denna osäkerhet med hjälp av pauser och avbrott och ladda dem maximalt med känsla. I hans pjäser möter oss en halvfärdig replik eller outförd handling, ett trångmål som fortsätter att arbeta i vårt inre.
Digital tilgang – heilt utan binding
Prøv ein månad for kr 49.
Deretter kr 199 per månad. Stopp når du vil.
