Mats Ulrik Malm, fast sekretær og talsmann for
Svenska Akademien, 5. oktober 2023.

Jon Fosse föddes 1959 i Haugesund på norska västkusten. Hans författarskap på nynorska i olika genrer är synnerligen omfattande och består av ett fyrtiotal pjäser och en lång rad romaner, diktsamlingar, essäer, barnböcker och översättningar.

Han är en av samtidens mest spelade dramatiker men har alltmer blivit uppmärksammad för sin prosa. Han debuterade som romanförfattare 1983 med den lika såriga som upproriska självmordsboken Raudt, svart, som på många sätt satte tonen för författarskapet.

Fosses stora europeiska genombrott som dramatiker kom 1999 med Claude Régys uppsättning i Paris av hans mycket spelade pjäs Nokon kjem til å komme (1996; Någon kommer att komma, 1998). Redan i detta stycke om tvåsamhetens klaustrofobi framträder Fosses egenart, hans reduktion av språk och handling som låter de enklaste, vardagliga fraser uttrycka de starkaste känslor av vanmakt och osäkerhet. Det är genom denna konst att ge ord åt människans grundläggande oro som han har blivit en förnyare av det samtida dramat.

I likhet med sin store föregångare i nynorsk litteratur, Tarjei Vesaas, lyckas Fosse förena en lokal anknytning såväl språkligt som geografiskt med modernismens litterära förnyelse. Han har pekat på Samuel Beckett, Thomas Bernhard och Georg Trakl som några av sina valfrändskaper. Han delar utan tvivel dessa föregångares svartsyn, men hans egen gnostiska vision av tillvaron leder honom inte in i nihilistiskt världsförakt. Det finns en djup värme och naiv blottställdhet i hans avskalade bilder av mänsklig erfarenhet.

I sin andra roman Stengd gitar från 1985 (Stängd gitarr, 1988) bjuds läsaren på en gastkramande variation över trångmålets grundsituation. En ung mor slänger soporna i trappuppgångens nedkast och låser sig ute, alltmedan hennes spädbarn ligger kvar på andra sidan den låsta dörren. Här befinner vi oss verkligen «framför lagen», som hos Kafka, men skillnaden mellan författarna är ändå tydlig. Hos Fosse är situationerna högst vardagliga, och vi kan alla känna igen dem från våra liv. I romanen är stilen lika hårt reducerad som i första boken, ner till det som skulle döpas till «Fosses minimalism».

Samtidigt finns där en nervighet och ett starkt drag av ambivalens som snart skulle återkomma i dramatiken. Där kunde han uttrycka denna osäkerhet med hjälp av pauser och avbrott och ladda dem maximalt med känsla. I hans pjäser möter oss en halvfärdig replik eller outförd handling, ett trångmål som fortsätter att arbeta i vårt inre.

Ett drama som Natta syng sine songar (1998; Natten sjunger sina sånger, 2003) kan beskrivas som ett enda utdraget och ofullgånget beslut där kvinnans impuls att gå vidare med sin nya man ständigt följs av en motimpuls, ett ja som återtas med nyckelordet «men». Resultatet är att den lämnade mannen tar sitt liv och den nya försvinner ur sikte. Modet att återge människans vilsenhet, som paradoxalt kan öppna sig mot det gudomliga, är en förklaring till det gensvar som Fosse har fått hos den stora publiken.

I stycket Namnet från 1995 (Namnet, 2003) laddas en vardaglig situation redan i de första replikerna. En ung gravid flicka väntar på det ofödda barnets fader, som är försenad. Spänningen byggs omedelbart upp med hjälp av en obestämdhet som river upp meningar som inte sägs fullt ut. Avbrotten öppnar en avgrund mellan flickans längtan efter sitt nya liv och hennes fruktan att kärleken är död.

Något liknande sker i den gripande Dødsvariasjonar (2002; Dödsvariationer, 2004), efterspelet i en enda akt till en flickas självmord, berättat baklänges från och med hennes död. Det är en intensiv sorgesång med avbrutna, korta repliker mellan sex namnlösa personer ur olika generationer, såväl levande som döda. Stycket avslutas med dotterns omskakande ord från andra sidan graven, där varje ord uttrycker en vacklan mellan ja och nej, en fundamental osäkerhet om beslutet att dö var det riktiga.

I Skuggar (2007; Skuggor, 2021) gestaltar Fosse människors möten efter lång tid där samma enkla fraser upprepas och där deras tvetydighet blir uppenbar: «nej det är klart/ Det är ju bara sånt man säger när man träffas». Platsen där de namnlösa gestalterna återses är okänd för dem alla och även skrämmande. Den tidlösa scenen är Fosses skapelse med en egen dragningskraft. Med mästerskap hade han redan i Draum om hausten (1999; Dröm om hösten, 2002) framställt hur det förflutna och det närvarande korsas på en sådan plats, där en man till synes tillfälligt möter en kvinna på en kyrkogård. Men i själva verket har de delat ett liv tillsammans, med kärlek, oförlösta drömmar och felsteg. Också här sammantvinnas nästan sömlöst skilda tider, där det förflutnas demoner uppfyller de levande.

Vad gäller den tidiga prosan är den lilla romanen Morgon og kveld från 2000 (Morgon och kväll, 2002) remarkabel. Den skrevs mitt i den hektiska dramaproduktionen och är kanske det ljusaste av alla hans verk. En morgon börjar verklighetskänslan lösas upp på ett skrämmande sätt hos den åldrade huvudpersonen Johannes. Vi förstår att han är döende. Ändå lägger sig under denna process och efter döden ett försonande skimmer över allt. Frågor uppstår utan att kräva något definitivt svar. Vid sidan om pauser, avbrott och negationer är frågan utmärkande för Fosses stil. I romanen Det er Ales (2004; Det är Ales, 2010) som kom lite senare har man räknat till 200 frågor på 70 sidor.

Ett helt centralt prosaverk är Trilogien (Andvake 2007, Olavs draumar 2012 och Kveldsvævd 2014), i svensk översättning med titeln Trilogin (2015). Det är en lika grym som finstämd kärlekssaga med bibliska återklanger, som utspelas i det karga norska kustlandskap där nästan hela Fosses diktade värld tar plats. För det lika dramatiskt tillspetsade som stramt utformade verket mottog Fosse Nordiska rådets litteraturpris 2015.

Hans storverk på prosa
förblir ändå den sena Septologien, som fullbordades 2021. De sju delarna gavs ut i tre band: Det andre namnet (2019; Det andra namnet, 2021), Eg er ein annan (2020; Jag är en annan, 2022) och Eit nytt namn (2021; Ett nytt namn, 2023). Omfattande 1 250 sidor utgörs det av en åldrad målares samtal med sig själv som en annan. Romanen är till synes ändlöst framskridande på en böljande prosa utan punkt, men den hålls samman av återkommande motiv och gester under en tidsrymd på sju dagar.

Den inledande frasen återkommer i samtliga band, och alla avslutas med en bön till Herren. De inledande orden riktar sig mot den ofullbordade målning som Asle håller kärast av alla sina verk, vilken avbildar ett Andreaskors med bara två pastost målade streck, ett lila och ett brunt, som i den abstrakta expressionismen. Det är som om frasen håller samman verkets skilda tider i ett oändligt fördröjt nu. Asles målning blir en ikon som i bön samlar erfarenheten och där korset anger verkets övergripande dödstematik.

I romanen finns ett tydligt dubbelgångarmotiv som är inskrivet i det målade korset. I den första delen befinner vi oss i huvudpersonen Asles tankar samtidigt som han irrar runt i staden för att rädda sin namne, vännen Asle från att dö i en snödriva. Denne andre Asle framstår som en olycklig och alkoholiserad version av den kristne Asle, den förre möjlig att uppfatta som det bruna strecket och den senare Asle som det lila strecket på målningen, där deras öden korsas i dödsögonblicket.

Septologin är också en sorgesång, där den åldrade Asle bearbetar sin hustrus alltför tidiga bortgång, och en konstnärsroman, där han med oro ser tillbaka på sin gärning. Målningen med Andreaskorset kan han inte slita sig från: skall han måla över den med vitt?

I det lilla dramat Slik var det från 2020 (Så var det, 2021) möter vi något liknande, en åldrad målares monolog, men denna gång på bara drygt 30 sidor. Denna variation på samma tema visar att det inte finns någon konflikt mellan Fosses dominerande uttryckssätt. Vi känner också igen irrandets tematik i teaterstycket I svarte skogen inne (2023; Inne i svarta skogen, 2021) om en man som i ett febrigt tillstånd förlorar alla fästpunkter och kör rätt in i mörkret. Samma problematik varieras i prosastycket Kvitleik (2023). Det är det existentiella trångmålet som är Fosses ämne, alldeles oavsett genre.

Sterk vind från 2021 (Stark vind, 2021) kallas «en scenisk dikt», och det är tydligt hur Fosse alltmer tar bilder och symboler till hjälp i sin dramatik. Det lyriska språket har alltid varit en stor resurs i Fosses författarskap alltsedan den första diktsamlingen Engel med vatn i augene från 1986.

Den digra utgåvan Dikt i samling från 2021 vittnar också om den roll som poesin har haft för honom genom åren. Lyriken har lagt en grund till hans enkla diktion och tilltal på gränsen till tystnaden. Under senare år har han också fortsatt sitt viktiga arbete som översättare med tolkningar till nynorska av två moderna, lyriska klassiker: Georg Trakls Sebastian i draum (2019) och Rainer Maria Rilkes Duino-elegiar (2022).

Anders Olsson

Ordförande i Svenska Akademiens Nobelkommitté